Den kinesiska medicinens ursprung

Den Traditionella Kinesiska Medicinens Ursprung och Historia.

Kinesisk Medicin och dess teoretiska ursprung är förlorat i forntiden, innan skrivspråket var uppfunnet. Att skriva ner saker uppstod inte i Kina förrän under Shang dynastin (1766 f.kr). Det som nedtecknades då om Kinesisk Medicin springer tillbaka historiskt till ca: 2000 år bakåt i tiden. Det forntida arbetet hänsyftar till den förhistoriska perioden men den omtalas numera som ”mytomspunnen”.

Kinesisk Medicin är djupt förankrad i en traditionell Österländsk filosofi. Det är ingen specifik filosofi som är utsprungen ur någon särskild del från den Kinesiska historien utan den bygger på och är kompletterad och påverkad genom historiens gång. Detta är typiskt kinesiskt eftersom de är ett väldigt pragmatiskt folkslag.

Kineserna har inga problem med att acceptera ett stort utbud av filosofier och ser inte att det kan bli någon konflikt mellan dem. Ett exempel är ”De tre lärandet: Taoism, Konfucianism och Buddhism som har en harmonisk samverkan i Kina. Man kan se dem tillsammans i konsten, med Lao Tzu, Konfucius och Buddha avbildade tillsammans.

Shamansk Medicin

I början av bronsålder, den första riktiga civilisationen. Man hade utvecklat skrivkonsten och hade en religion, deras gudom kallades Shang Ti, som levde i himlen i ett kungligt hov befolkade av döda förfäder.
Att hedra sina förfäder var väldigt viktigt (och är det fortfarande) i Kina. Ritualer med nedärvda bronsföremål utfördes. Shang hade en högt utvecklad gjutningsteknik i brons, bronsavgjutningar med otroliga primitiva bilder av djur. Djur erhöll en stor respekt för deras kraft vilket syns i konsten.

Inom Shang trodde man att sjukdom var ett resultat av:

– Att man gjorde en förfäder upprörd.
– Att djävulska demoner tog plats i kroppen. Läkning involverade att man blidkade förfadern med passande ritualer för att få hjälp med att fördriva demonen.
Shamaner var en medlare mellan människan och förfäderna som i sin tur talade med Shang Ti. Frågorna ställdes genom att man skrev ner dem på s.k ”Orakel ben” vanligtvis på ett skulderblad eller sköldpaddsskal, vilket sedan upphettades tills det sprack vilket i sin tur betydde med andra ord, gudomligt. Sprickorna tolkades sedan av en shaman för att finna ett svar. Frågorna som man ställde kunde variera mellan ”Kommer det att regna?” till ”Kommer kungen att dö?”.
Ett problem med historia är att den förlitar sig på arkeologiska fynd och skrifter, hursomhelst det som var skrivet inom detta område hittades på rituella bronsföremål och skal, de rikas tillhörigheter (brons var mycket dyrt under denna period).
Genom den tidigare historien har vi därför ett problem eftersom vi inte känner till den ”vanliga människans” sjukdomar eftersom de som kunde skriva var rika och välutbildade.

Så sent som på 600-talet f.Kr. var läkarna starkt förknippade med shamanismen. Demonologi och shamanism bestod genom hela Chou dynastin (1122-403).
Till och med idag så lever teorin om ”De sex djävlarna” eller sex olika ”avvikande energier” kvar i TCM förutom att de nu kallas klimatbaserade energier som vind, kyla, fukt, hetta, sommar hetta och torka.
I vissa österländska länder så har de shamanska medicinen överlevt och detta nästan helt intakt som t.ex. Vietnam och i synnerhet i Tibet.

Chou dynastin (1122-403 f.Kr.)

I denna dynasti tog den Kinesiska civilisationen ett stort steg framåt men under den Östra Chou (722-481 f.Kr.) fick den centraliserade kontrollen en tillbakagång, den lokala aristokratin började slåss inbördes och den sociala ordningen urartade till den ”De stridande staters period”, en tid av stor instabilitet. Hursomhelst, denna ostabila tid skapade stora tänkare som t.ex. Konfucius som föddes 551 f.Kr. Detta var tiden för de ”Hundra skolorna” refererande till det stora utbudet av skolor för filosofiska tänkande.
Den huvudsakliga medicinska boken (The Yellow Emperors Canon of Internal Medicine) nedtecknades under denna period från tidigare kunskap. Denna bok är den viktigaste när det gäller Kinesisk Medicin.

Taoistiska influenser på Kinesisk Medicin

I de kinesiska klassiska böckerna talar man med vördnad om den vishet som fanns i det forntida Kina, vilka visste hur man skulle leva i enlighet med Tao för att få leva länge. Under 300-talet f.Kr. hade människor förlorat förmågan att leva i harmoni med det naturliga, man levde inte ett måttfullt liv och därför skapades ohälsa. Man funderar lite på vad de skulle tycka om hur vi lever idag under 2000-talet.

Taoismen splittrades i två läger:

– alkemistisk Taoism vilket innehöll sökandet efter odödlighet via speciella dieter, meditation, övningar och magiska örter.
– populär Taoism vilken utvecklade en kyrka och ett helt tempel med gudar samt blev djupt engagerad i populära vidskepelser och demoniska läror som tappade i anseende till den utbildade samhällsklassen. Tidiga Taoistiska klassiker fortsattes dock att läsas.

Taoismen har en stark påverkan på den Kinesiska Medicinen: idén att människan är en del av naturen och behöver kvarstå i harmoni med naturen är fundamental. ”Som ovanför, så nedanför”. Som ett exempel på detta så etablerades riktlinjer i Nei Jing hur man skulle uppföra sig under varierande årstider. Under vintern skall man gå till sängs tidigt och stiga upp sent och inte slösa bort sin energi, därför att vintern är tiden för bevarande och lagring (en tid då Yin är som starkast). Under sommaren skall man gå upp tidigt och gå och lägga sig sent och ”agera som om man älskar allt utomhus” för sommaren är tiden för då Yang är som störst och människor har mer energi att spendera.
Nei Jing beskriver hur man ska leva i harmoni med det naturliga och effekten av att inte göra det (obalans och disharmoni i livet). Terapierna baserar sig på att återställa kroppens harmoni och balans.

Kinesisk Medicin idag.

Det som vi idag känner till som TCM har sin bas ifrån 1950-talet och där man i början 60-talet gjorde en nystart för att utveckla den kinesiska folkmedicinen in i ett nytt moderna samhälle.

Under 1900-talets första hälft led det kinesiska folket av hemska epidemier och farsoter som kolera, pest, vattkoppor, difteri, malaria och tuberkulos detta resulterade i att hundratusentals människor dog. Folket plågades av hungersnöd och konstant svält. Kanske det var av dessa hemska anledningar kombinerat med ett ändrat politiskt klimat som gjorde att många regeringsmedlemmar började föredra den västerländska medicinen framför den traditionella medicinen.
En av anledningarna var den tidigare koloniseringen av Kina där olika länder som Frankrike, Portugal och USA via missionärerna introducerade den västerländska medicinen. Dessa hade inget intresse av att använda eller ens intressera sig för den traditionella kinesiska medicinen utan precis som i andra koloniserade länder så tryckte man ned de inhemska sederna och bruken, detta av religiösa skäl.
Den allmänna bilden av Kinesisk Medicin blev att detta stod för något gammalt och förlegat av de som ville modernisera Kina. Man ville inte befatta sig med ”shamanska tankar och forntida mysticism”.

Mao Zedong instruerade 1942 sin armé att utrota den shamanska tron på det övernaturliga. Hursomhelst, mellan åren 1953 – 1959 före kulturrevolutionen reviderade Mao sin uppfattning om den traditionella medicinen och han insåg att den traditionella medicinen var en symbol för Kina och den fick status som en ”nationalskatt”. Som ett resultat av detta fick den traditionella medicinen ett uppsving och olika utbildningsinstitutioner av den traditionella medicinen startades. För att föregå med gott exempel behandlades även Mao med den traditionella medicinen.

Kulturrevolutionen (1966 – 1976) blev ett stort bakslag för den traditionella medicinen och i ett tal 1965 i Beijing till olika dignitärer inom den kinesiska hälsovården talade Mao om behovet av att reformera den medicinska utbildningen.

Det är helt onödigt att studera medicin så mycket. Det finns ingen anledning att begränsa utbildningen till de som har högsta betyg. Vem som helst kan utbilda sig till läkare och det räcker med tre års utbildning” förklarade han.

Mao avslutade talet med ”Studera är en idiotisk strävan för en läkare”.
Resultatet blev att det tidigare utbildningsinnehållet begravdes och de mest vördade utövaren av den traditionella medicinen blev avrättade, fängslade eller sända till omskolningsläger för att ”tvätta bort” de shamanska och vidskepliga tankarna. Resultatet av Mao’s tal blev att det utbildades så kallade ”barfotaläkare” från alla samhällsklasser för att täcka behovet av medicinska vård framför allt på landsbygden där den största delen av befolkningen befann sig.. Dessa barfotaläkare hade en minimal medicinsk utbildning och dessa valdes ut genom vilken familjebakgrund man hade eller efter politisk status. 1984 fanns det ca: 1,3 millioner barfotaläkare i Kina. När Mao dog 1976 så började sakta den traditionella medicinen att återhämta sig.

När kulturrevolutionen hade avslutats med Mao’s död såg Folkets Republik Kina dagens ljus blev en viktig sak att bevara kunskapen om den traditionella medicinen och då framförallt kunskapen om de traditionella örterna. I dagens Kina extraherar man det bästa från den traditionella medicinen och västerländsk medicin för att hitta ett sätt att integrera den ena med den andra. I kuststaden Dalian försöker Kinesiska forskare hitta guldkornen i den Kinesiska Medicinen. Här pågår ett ambitiöst projekt i jakten på nya substanser och metoder som kan användas i framtiden i ett läkande syfte.